Elwas...

Allting har en ände, och nu har min blogg nått sin. Det var nära för inte så länge sen, men jag gjorde ett nytt försök - utan skapande inlägg. Det är helt enkelt så att jag inte är en bloggare, jag uppdaterar inte varje dag och med engagemang, och jag ser att jag har tappat besökare. En blogg som inte är levande är ingen blogg, det är bevisat!

Så jag säger tack och hej, låter sidan finnas några veckor framöver och dödar sedan bloggen. Jag finns med mitt skapande i mitt galleri - Galleri Elwa.

Tack alla tappra besökare som fortfarande finns kvar!

Lite skapat för en gångs skull här i bloggen... Jag vann hos Carina, med ett textförslag till en stämpel. Bland annat fick jag dessa två motiv - Max och Moa! Så rara, så rara... Tusen tack igen!

    

Det tål verkligen att upprepas, det jag vill säga nu. I ett tidigare inlägg har du kanske läst om hur jag måste behandla för hudförändringar, aktinisk keratos, i ansiktet. Och att jag skulle bli kallad för behandling av förändringarna på kroppen. Nu har jag gjort de två behandlingarna, PDT-behandling kallas det. Där fanns fem fläckar att behandla, tre på ryggen, en på magen och en mitt fram på bröstet. Basalcellscancer. Behandlingen var inte trevlig, det gör ordentligt ont. Som tur är behandlas varje ställe bara åtta minuter, men det var långa minutrar... Ett dygn efteråt kändes jag av de behandlade ställena.
Vid första tillfället bad jag att läkaren skulle titta på ansiktet också, om det såg bra ut där. Och - då hittade hon fem nya förändringar där... Trots solskydd och skugga och eländig sommar. Så jag fick ännu ett ställe att belysa. I ansiktet var det värst - det gjorde hiskeligt ont att behandla där! Och som jag såg ut efteråt... En bonus blev, att det bara behövdes en gång, och att det har läkt ut fint. Så inga problem att det var gruppfotografering i går på jobbet!

Men, mina vänner, ännu en gång vill jag skicka ut en uppmaning att vara försiktiga! Det pris man får betala är det inte alls värt. Enligt läkarna på hudkliniken verkar solarierna vara på frammarsch igen. Trots all upplysning. "Det händer inte mig"-tanken är utbredd.

Jag hoppas det dröjer länge innan jag måste behandla igen, jag önskar jag slapp helt. Så här ser den behandlade tumören på bröstet ut nu efter fyra dagar. En sårskorpa som försvinner och som lämnar en annan nyans på huden som minne.