Elwas...

Den är det i dag. Kvinnodagen. För mig är det den dagen då det är precis ett år sedan min mamma åkte till sjukhuset med en svår hjärtinfarkt.
Hon hade väntat hela natten, med svår andnöd, att ringa mig - det var ju mitt i natten och jag sov...
Det hade inte spelat någon roll för mig, men hon tyckte att jag skulle få sova... När klockan var 06.50 ringde hon till mig och sa att det var så tungt att andas. Jag larmade ambulans, och åkte till henne. Såg att hon var väldigt dålig. Ambulansen kom, och hon gick själv till båren. Sedan tog det fyra dagar, innan hon den 11 mars tog sitt sista andetag och gick över till en annan dimension.

Det är en tid för eftertanke för mig, en tid för sorg och återblick. Vi hade något - inte bara mor och barn-relation, utan också något utöver det. Vi kunde skratta "rått" och skämta en del - samtidigt som vi båda kände att det inte var illa ment! Vi kunde säga som vi tyckte, och förklara oss för varandra - ingenting förblev outtryckt. Det känns bra.
Nu några dagar av tankar och inlevelse, och sedan... Ja, vi skiljs, men ändå inte. Så är det ju bara!